Arbetare och mindre välbeställda idag  saknar effektiv,  politisk representation.   Den socialdemokratiska ideologin har  kollapsat  i sina försök att tillmötesgå nyliberalismen.
Kvar finns ett osäkert vänsterparti som inte gjort upp med den egna traditionen av kommunism,    samt ett miljöparti som  överhuvudtaget  saknar begrepp för samhällsklasser och klassorättvisa.
Under flera  årtionden  av stalinism blev kommunisterna i Sverige  starkt   identifierade med "den ryska  arvfienden".   Kommunisterna var visserligen inte landsförrädare ( vilket de blev  anklagades för ),   men det var  lätt att peka  på deras  opportunism inför vad diktatorn  tyckte och tänkte.   Dessutom fanns en  viss  korruption /  den s.k. delegati-turismen,   som återgäldades  genom  berömmande rapportering om  dikaturerna   ( Östeuropa  o Kina ).
Det är lätt att  i efterhand  förstå att den här typen av politisk anstränging  inte hade  utsikter att slå rot bland Sveriges arbetare och småfolk.

Dagens vänster är   en  flora av smågrupper:  r:are,   ml:are,  trotskiister,  anarkister,  syndikalister,  anarkafeminister.   Till dem finns knutna olika internetfora,    små tidningar:  ETC,  FIB, Fibforum,  Bang,  Tusenpennor  osv.    Det vanliga som händer i  dessa grupper
( förutom att man upphetsat  skickar   runt länkar och artiklar  av vänsterliberala,  internationella intellektuella ),    är ett rituellt  utbyte av  invektiv,   odling av gammal misstro,   censur  av  motsatta fraktionen  osv.   T.ex. såg jag på en inbjudan från ETC nyligen:  "Varför luktar män illa,   vad kan man göra åt saken?"   Väldigt många  intresserade  män kommer  förstås att   fylka sig.  Grundreceptet  på alla tvivel och problem  brukar vara:  "Ut och sälj tidningen!".

Fortfarande är  det mycket  Krossa!  krossa!  krossa!  över  kampen ( men Vad? Varför ? Hur? -  med tanke på  kärnvapenhot,  miljökatastrofer  ).

Sen finns det några  förutsägbara  kultur-kändisar - som numera beter sig ungefär som alla andra sorters kändisar.

På grund av bristen på   intellektuell självständighet  i de här kvarlevorna av sekter,   förblir viktiga frågor obesvarade.  Varför gick folken i Östeuropa  och Kina  över till kapitalism eller socialistisk marknadsekonomi  utan blodsutgjutelser?    Hur ska socialister av idag möta  problemen som rör världsfreden och klimatförändringen?    Går det att integrera extrem  feminism och queer-politik  i vänsterpolitiken?   Finns det något alternativ till våra nuvarande,  borgerliga medier?

Man behöver  inte vara förvånad över att den  brokiga,    splittrade  kretsen av människor  ( kanske ett par  tusen aktiva i hela landet? )  sällan el aldrig  når ut till "folket".    Det behövs ingen  förföljelse.  Det  fixar man själv genom att skicka fram ett antal  "enemas of the state".   Stalinister och anarkister i full mundering,   som kokat  bomber och förbereder proletariatets diktatur.  Mums för media och Säpo..

I praktiken möter   moderaterna,  d.v.s. "det Nya Arbetarpartiet"   endast svagt  motstånd  i sitt arbete på  att montera ner välfärdssamhället.  Det går   enligt ritningarna.  En del  hoppas på Mona Sahlin - men troligen kommer hon att återuppta socialdemokratins högerlinje.

När jag förra veckan läste Arundhati Roys inlägg  via  fibforum,   slog det mig att hon sa att  ALLA  icke-vålds alternativ  verkligen hade prövats i Indien,  och ignorerats eller slagits ner med våld av staten.   I  Sverige  har vi  snarare en situation  av långvarig fred där  en del radikala krafter  trots det inte ens  överväger icke-våld,  utan  kalkylerar   med våldets teori,    utan att reflektera varför.   De tycks inte förstå  på vilket sätt deras ansatser   kommer att  rekonstrueras och användas av en överlägsen motståndare.

Jag som själv tidigare tillhörde vänstern ( DFFG, Clarté, Socialisterna ) väntade mig givetvis en debatt och omprövning efter 89 och 91, när de politiska systemen i Sovjet, Östeuropa och Kina utan blodsutgjutelse ändrades till kapitalism eller "socialistisk marknadsekonomi".

Men nästan ingenting nytt sades om det här väldiga,   ideologiska skredet - utom sådant som vi nyligen hört tuggats om - t.ex. "revisionistiskt förräderi!"
Eller av Socialisterna ( Internationalen ) -   att ryssarna bör återvända till statlig planekonomi,   arbetarstat ala Lenin,  men utan diktatur ( fan vet dock hur det ska gå till eftersom ingen på planeten / efter vad som hänt /  kan  lita på att staten allena kan fungera som befriare/ försörjare.

Att den här förändringen i Öst överhuvudtaget kunde ske på fredlig väg,  och med så pass mycket folkligt stöd,  borde ha lett till ett ifrågasättande av det som har kallats "socialism", "arbetarstat".

Jag ger historiker som Antony Beevor (  "Stalingrad", "Berlin"  )  rätt, som ser paralleller och likheter mellan nazism och stalinism ( också om de är mycket olika )  även om han är pro England-USA.

Särskilt viktigt är att ompröva värdet av den vänster som i Sverige betecknade socialdemokratin som ett förräderi mot folken, och själv förhöll sig beundrande till Sovjets och Kinas "socialism".

Man kan säga att denna vänster indirekt åstadkom en del förändring - så länge det externa hotet från diktaturstaterna fanns.   Men i ett långsiktigt sammanhang gjorde man det lätt för vår "elit"  att fläcka ner och slå ut  också socialdemokratins ansträngningar att genomföra radikala reformer.

Vad som behövs  i en ny tid   är  ett  samgående  av alla radikala,  samhällskritiska  krafter  i ett  revolutionärt,   socialdemokratiskt parti  med en ung profil   -  för mobilisering  och förnyelse av klasskampen  /  mot högern. 
Gemensamma medier -  undvikande av all  dogmatism och sekterism.  Se likheterna ( kampen för social rättvisa )  över de traditionella ideologiska gränslinjerna.  Undvika högerns  ( och alla diktaturers )  repressiva  strategier av personangrepp,   skändningar.   Avskaffa den egna censuren ( som är en härmning  av den borgerliga ).  Media som bygger på dialog med folket, av folket.  Revolution  är till sitt inre väsen  frihetslära,  kärlekslära -   rättigheter  vunna genom historisk kamp under många  hundra år som måste försvaras och vidareutvecklas.

Hälsning!

Gunnar Thorell

www.humanistgruppen.tk